Alla är lika alla är olika...

...visst var det en kampanj mot främlingsfientlighet som hette så? Nu är det inte främlingsfientlighet jag tänkte på i första hand utan hur olika vi tänker om saker. Det som är självklart för vissa är helt otänkbart för andra. Och om jag då inte tycker som någon annan ska JAG ha dåligt samvete för det?

Just nu känns det inte bra. Känns som om jag ska strunta i allt och bara lägga ner. I fortsättningen ska jag bara sitta hemma och pilla i naveln. Då behöver jag ju inte ifrågasättas för mina beslut!

Uppe med tuppen

Klockan fem vaknade Stina! Vid den tiden på dygnet brukar hon somna om bara hon får komma över i vår säng. Inte idag, eller kanske jag ska skriva inatt? Istället hade mina fina töser någon typ av hosttävling med sidogrenen att snurra så många varv som möjligt i sängen. Vem vann? Oavgjort om du frågar mig, men resultatet blev i alla fall en trött mamma...

Vårkänslor

Å, vad det är skönt när solen skiner! Allt blir så mycket lättare, även om barnen blir våtare och drar in en halv sandlåda varje gång de har varit ute. Jag kommer säkert att sucka över det längre fram men just idag känns det toppen!

Igår var jag ute på årets första löprunda. Äntligen kunde jag prova min julklapp en mojäng som man lägger i skon och sedan kopplar till iPoden. Så nu vet jag att jag sprang (joggade/luffsade) exakt 2,82km. Det var superjobbigt, men superkul! Inte bara för jag hade min personliga coach utan också för att jag äntligen kom igång! Målet är minst två gånger i veckan och till sommaren ska jag orka en hel mil. Och nu har jag ju skrivit det här så nu måste jag ju bara göra det ;-)

Konsten att äta popcorn

En helt vanlig fredagskväll, maken jobbar så det blir tjejmys på hög nivå. Det är då det är dags att äta popcorn. Om maken är hemma sitter han gärna med dammsugaren någonstans mellan popcornsskålen och munnen ;-)
Så nu tog vi alltså tillfället i akt. En 5-åring och en 1 1/2-åring kan det bli mer "smulor"? Min lilla hemlighet heter vit ryamatta - inte ett popcorn syns så långt ögat når, kanske lite kras under fötterna men det är smällar man får ta! Och innan maken kommer hem hinner jag nog dammsuga ifall andan faller på...

Halvklass

Jag önskar att jag kunde få halvklass i musik. Här går man omkring och tror att det ska vara som det är med stora klasser, mycket spring och lite gjort. Å så kommer gulddagarna som idag. I min ena 7:a är de bara 16 elever, idag var fyra av dem borta. Lektion med 12 stycken. Vilken dröm! Snacka att vi hann mycket. I fortsättningen kommer jag göra som No-lärarna, begära halvklass för undervisningens karaktär. Tror ni jag lyckas?

Har man inte vår ute så får man fixa det inne.

Konsten att samarbeta

En del dagar skulle jag vilja slänga ut vissa av mina kollegor genom fönstret och helst då inte öppna det innan. Att man kan vara så osmidig och börja diskutera saker inför eleverna precis på samma sätt som vi inte vill att de ska göra. Jag hade inte sagt något om personen i fråga hade haft koll på läget, men det är precis tvärtom! Ingen koll på varken tider, papper eller uppgifterna. Så idag kände jag att jag fick ett bryt och sa till på skarpen - helt olikt mig. Jag som brukar muttra i det tysta. Håller jag på att bli vuxen på riktigt tro? Jag tror att jag i fortsättningen ska göra allt själv och inte lita på att någon annan har koll-det blir nog bäst så!

Puh!

Vilken dag! Började lite fint vid dagislämningen med att fröken som skulle öppna hade försovit sig så det var ingen där. Lite snoppet för fem barn och tre stressade mammor. Som tur var kom stackars fröken med andan i halsen och svansen mellan benen.

Kom iväg till jobbet där STORA saker hade hänt. Någon hade tagit tag i och flyttat klädhängaren som under alla min tid på skolan mer eller mindre har varit en inkräktare på min arbetsplats. Av bara farten fick vi ordning på sladdproblemet, så nu behöver vi inte krypa under bordet för att få med oss datorerna.

Slutade arbetsdagen med en liten trevlig föreläsning, eller inte. Hela dan har jag försökt att få klarhet i när vi skulle börja och det lutade mot tre. Fem i halv tre kommer kollegan Maria nerspringandes och berättar att det började halv tre, en mil bort! Där hade vi suttit i lugn och ro och egentligen haft tid att åka tidigare. Väl framme arbetade vi bra på att öka växthuseffekten genom att hundra personer letade parkering där det finns cirka 10 platser. Hur upplagd är man för föreläsning då? Dessutom börjar hon sin föreläsning med att tro at vi är inspirerade och har sett fram emot detta... Inte jag i alla fall.